Östrogenet flödar....

Kom just på en ganska lustig sak,just som jag sitter här och snyftar till en underbart vacker Youtube video till en av mina absoluta Tracy Chapman favoriter så slår det mig att jag under hela min graviditet haft sentimentala stunder utöver det vanliga var 10:e vecka.... exakt!
Vecka 13 grät jag floder,som en stucken gris närmare bestämt... Isak fick ligga långa stunder i vår säng och bara hålla om mig.... Vecka 23 var det dags igen....Men då var det "Flyg lilla sparvöga" på Radion med Marie Fredriksson som fick mig att bryta ut i gråt....
Och lustigt nog nu idag i v.33 rinner tårarna igen.... Märkligt samband det där...
Men det känns så skönt att låta tårarna rinna,frigörande nästan....
Hormoner är bra märkliga saker,och inte förstår man sig på det hur man än gör,jag är iaf lyckligare än någonsin nu. Det enda som skulle kunna få mig ännu lyckligare är att få se,hålla och känna vårt barn i min famn...
Längtar så enormt nu, i v.13 var det en rädsla som fick mig att gråta...en ovisshet och osäkerhet för hur den resterande tiden skulle se ut...
I v.23 var det en frustration som fick mig att gråta,en oro för att ha kommit såpass långt men ändå inte vara på den säkra sidan...Om något skulle hända...skulle vår bebis klara sig då?
Nu i v.33 gråter jag av längtan,av glädjen och av spänningen för att nu ha kommit så här långt och snart kommer vi få se vårt barn...
Denna veckan är tårarna varma och sköna när dem rinner längs min kind, snart är min längtan över...snart finns du i min famn,vårt Längtans barn....